Vad händer med världen utan oss?
Handen på hjärtat – hur många av oss har hört talas om Varosha? Eller vet vad eller var det är? Eller varför det finns med som exempel i en bok, som handlar just om vad som skulle hända med vårt jordklot om vi människor inte längre fanns på det?
I mitten av 1970-talet pågick ett inbördeskrig på Cypern, och när sedan en stilleståndslinje drogs mellan de turk- och de grekcypriotiska delarna av ön kom den då rätt nybyggda semesterorten Varosha i hamnstaden Famagustas utkant att hamna i ett slags ingenmansland. Staden lämnades i all hast - hotellrumsnycklarna låg fortfarande på receptionsdiskarna, frukostmaten stod framdukad och tvätt hängde kvar på sina streck.
Redan efter fyra år hade tak rasat in och träd växte inne i husen. Och idag, flera årtionden senare, tar naturen tillbaka mer och mer av spökstaden. Den omges av rostig taggtråd, fönster har bågnat och glas fallit ur, hela väggpartier har lossnat, hotellbalkonger rasat ner och en fortfarande fungerande väderkvarns vingar rör sig i vinden. Träd och buskar har växt upp, ödlor och snokar och duvor har tagit över det som var tänkt som en rekreationsort för semesterande tyskar och skandinaver och engelsmän. Stora ytor med citrongräs sprider en god doft och på kvällarna krälar sköldpaddor i månljuset upp på badstranden, där ingen människa på årtionden smörjt in sig med solskyddsfaktor 20. Och allt detta, efter att staden bara varit övergiven under en generations livslängd.
Varosha är bara ett av alla exempel som Alan Weisman tar upp i sin bok Vad händer med världen utan oss? med undertiteln Tänk dig att alla människor på jorden plötsligt försvinner … Och det är just bokens tema – vad skulle ske med vår civilisations byggnader, anläggningar och kultiverade landskap om allting så att säga lämnas vind för våg.
Vad händer med våra åkrar och beteshagar, med våra tama och vilda djur efter en vecka, en månad, ett år, tio år utan människor? Vad händer med pumpstationer, vattenkraftverk, kärnbränsleanläggningar när den sista människan gått därifrån och ingen längre kan trycka på knappar och reagera när en ventil hakar upp sig eller rosten ätit sig igenom en bärande del?
Efter kärnkraftverkshaverierna i Tjernobyl och Fukushima har ju mycket kommit att handla om strålningsnivåer och under hur lång tid ett område kommer att vara så påverkat, att människor rimligen inte kan leva där. Men som Weisman visar rör det sig om ofantliga tidsrymder, även om ingen olycka inträffat. En intakt kärnvapenspets, som blir kvar när den sista människan lämnat vapenförrådet, kommer med största sannolikhet inte att explodera – till det krävs nämligen ett mycket starkt tryck. Men förr eller senare kommer bombernas höljen att helt enkelt rosta sönder. Och även om det dröjer 5 000 år innan en stridsspetskon upplöses, så har det plutonium-239 som finns i kärnvapen en halveringstid på 24 110 år, vilket betyder att största delen av de 5-10 kg vapnet brukar innehålla då ännu inte har brutits ner. Efter 125 000 år finns mindre än ett halvt kilo kvar, men det är dödligt nog. Först efter ytterligare 250 000 år är strålningen i nivå med jordens naturliga bakgrundsstrålning.
Weisman spänner över ett brett område och han tar oss med till olika platser på jorden. Bakom kapitelrubriker som Staden utan oss, Det som rasar samman, Vad som står sig och Världen utan krig får vi följa med på en både fascinerande och skrämmande resa till en värld vi kanske inte ens vill tänka oss – en värld utan människor, utan civilisation, utan de byggnadsverk och de tekniska konstruktioner vi är så stolta över. Liksom inkas glömda städer och eroderade egyptiska pyramider kommer även våra höghus, våra idrottsarenor och våra inköpscentra att vittra sönder. Och det går snabbare än vi kanske tror, innan buskar och träd växer upp genom spruckna golv och inrasade tak. För vilket material vi än bygger i - underhåller människan inte det byggda rasar och vittrar det obönhörligt. Efter några år eller efter några generationer, men förr eller senare är det dags.
Undantagen finns, men gäller ofta annat än byggnader. Så berättar Weisman i kapitlet Polymerer varar för evigt om hur plast visserligen kan brytas sönder i mindre bitar, men likafullt förblir plast. Till synes oförstörbart samlas det på soptippar och på havsbottnar och i levande varelser. Vi vet inte hur länge plasten förblir plast och de femtio år plasten funnits omkring oss är en för kort tid för att naturen skulle ha kunnat hitta på ett sätt att verkligen bryta ner det, att ”äta” det. Kanske tar det 100 000 år, kanske mera, innan de plastpåsar vi bär hem våra tomater och vårt fredagsgodis i inte längre kan kallas plast …
Så läs boken – den ger en hel del att fundera på!
